Jag är universitetsforskare vid Konstuniversitetets forskningscentral CERADA. För närvarande leder jag mitt eget post doc-forskningsprojekt som finansieras av Finlands Akademi och vars tema är musikfostrans förändringspolitik i ett åldrande samhälle. Mitt yrkesmässiga intresse är att genomföra inklusion i musik- och konstfostran. Som pedagog och lärarutbildare har jag strävat efter att lyfta fram specialgruppers, såsom funktionshindrades eller äldre personers, delaktighet i olika kontexter inom musik- och konstfostran. Jag tror på musikens och konstens omfattande möjligheter att svara på de svåra utmaningarna i vårt samhälle, och därför kombinerar jag i min forskning mer traditionella metoder inom konstfostran med till exempel sociologi, politisk forskning och kreativt systemtänkande.

Jag är professor i konstpedagogik vid institutionen för konst vid Högskolan för konst, design och arkitektur vid Aalto-universitetet. Jag har också undervisat och arbetat som forskare vid fyra olika universitet i USA.

Jag blev medlem i observatoriet som representant för Aalto-universitetet under observatoriets första år och upplever att vårt samarbete blir allt viktigare. Det är fint att vara med och utveckla ett informations- och aktörsnätverk som kombinerar forskning och verksamhet inom konst- och kulturfostran på nationell nivå samt påverka framtiden för vår bransch. Observatoriets styrka är strävan att förstå särdrag samt uppskattningen av diversitet och å andra sidan en stark tro på betydelsen av vårt gemensamma arbete som byggare av kultur och samhälle.

I observatoriet representerar jag Aalto-universitetets utbildningsprogram för bildkonstfostran, men å andra sidan är det alltid vår uppgift att fundera på alla teman och utmaningar när det gäller fältet som helhet. För närvarande arbetar jag i en redaktionsgrupp för ENO:s andra årsbok och deltar i planeringen av seminarier som ordnas av observatoriet.

Det finaste i observatoriet för konst- och kulturfostran i Finland är enligt min åsikt samarbetet och det starka engagemanget för att främja gemensamma mål. På möten och i vår verksamhet är vi ofta rejält och öppet av olika åsikt eller så närmar vi oss angelägenheter från olika perspektiv. I all vår verksamhet förenas vi dock av strävan att producera, facilitera, stödja och främja verksamhet, kunnande och forskning som respekterar redan existerande verksamhet och samtidigt bygger upp ett fält för konst- och kulturfostran som är starkare, mera etiskt, betydelsefullare och mera tillgängligt än tidigare.

Bild: Evelin Kask 2019

Jag har verkat som professor i psykologi och dessförinnan som lektor och assistent i tillämpad psykologi vid Jyväskylä universitet, där jag började studera finska, litteratur och psykologi 1958. Samma år började den pedagogiska högskolan i Jyväskylä ordna studier i humanistiska vetenskaper vid sidan om lärarutbildningen. Mitt intresse för humanistiska vetenskaper och pedagogik har präglat min karriär, även om mitt huvudämne snabbt blev psykologi med anledning av forskningsutsikterna i detta område. Professorn i psykologi och rektorn för universitetet Martti Takala var inspirerande och uppmuntrade studerandena till självständig forskning.

År 1969 disputerade jag om skillnaderna i det sociala beteendet mellan elever i andra klassen. Jag var intresserad av olika former av positivt beteende, inte bara av barnens problem, samt av faktorer som stöder en positiv utveckling. Denna forskning utgjorde grunden för den fortsatta uppföljningen av deras utveckling som fortfarande pågår. Jag sammanställde själv det sista materialet 2009 då deltagarna fyllde 50 år. Forskningen leds för närvarande av Katja Kokko, som sammanställer materialet när deltagarna har fyllt 60 år. Efter min pensionering har jag varit ordförande för stiftelsen Haukkalan säätiö som grundades 2013. Stiftelsens uppgift är att stödja en positiv utveckling hos barn.

Redan i mitten av 1970-talet konstaterade jag i undersökningen Lapsesta aikuiseksi att det fanns ett samband mellan ett betänksamt, positivt beteende hos 14-åriga elever och deras möjligheter till fritidssysselsättning. Detta beskriver jag i min bok Kotikasvatuksen psykologia (1977, s. 251–269). När Finland drabbades av recession på 1990-talet försvann tjänster som var riktade till barn snabbt. Det återspeglades i att anslagen för skolornas hobbyverksamhet minskade till en fjärdedel och att barn som börjat i skolan inte fick delta i eftermiddagsgrupperna vid dagvårdsplatserna. Följden var att barnen inte fick stöd av vuxna i och med att deras föräldrar arbetade heltid på det sätt som är vanligt i Finland. Jag talade om detta bland annat på ett litet seminarium som ordnades på Talludden (1996). Presidentens fru Eeva Ahtisaari hakade på temat och tillsammans med henne vidtog vi aktivt åtgärder som ledde till att det i regeringsprogrammet för Paavo Lipponens andra regering (den 15 april 1999) antecknades att eftermiddagsverksamheten för skolelever bör utvidgas och att innehållet bör utvecklas.

Dessa skeden beskrivs i min bok Mukavaa yhdessä (2002). Där presenteras också projektet MUKAVA, som fick sin början efter att riksdagens framtidsutskott besökte den nya Agorabyggnaden i Jyväskylä. På initiativ av riksdagsledamot Kyösti Karjula ombads jag planera och leda ett forskningsprojekt som strävar efter att stödja skolelevernas positiva sociala utveckling. Jag utvecklade ett förslag om att prova en ny struktur för skoldagen så att hobbyverksamhet som barnen själva har valt skulle ingå i skoldagen. Det treåriga projektet (2002–2005) finansierades av Sitra. Finlands Akademi stödde den projektrelaterade forskningen som en del av min spetsforskningsenhet Ihmisen kehitys ja sen riskiryhmät (1997–2005). I försöksskolorna fick eleverna bland många olika hobbyer välja sådana som motsvarade deras önskemål. Det var också viktigt att hitta kompetenta utomstående personer och skolans lärare som ledare. Beskrivningen av försöket ingår i verket Eheytetty koulupäivä (2005) som jag skrivit tillsammans med huvudkoordinatorn, rektor Leevi Launonen.

Forskningsresultat som har publicerats senare och som har presenterats bland annat i publikationen Innostava koulupäivä: Ehdotus joustavan koulupäivän rakenteen  vakiinnuttamiseksi (2015, http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-263-341-5) som jag i egenskap av utredare kallad av undervisningsministeriet har utarbetat, visar särskilt sambandet mellan konsthobbyer och elevernas positiva sociala beteende och goda arbetsvanor. Det har varit en långsam process att utnyttja forskningsresultaten till nytta för barnen, även om lagändringen som gäller morgon- och eftermiddagsverksamheten trädde i kraft 2004. Jag är mycket glad över att Observatoriet för konst- och kulturfostran i Finland har som mål att ordna lika möjligheter till hobbyverksamhet för barn i anslutning till skoldagen.

Jag har grundat observatoriet tillsammans med Iina Berden och Eeva Anttila och njutit av att ha fått vara något av en gudmor i den livliga verksamheten. Arbetet överensstämmer på alla sätt med mina värderingar. Konst i dess olika former ligger mig varmt om hjärtat, även om jag som körsångare mest har sysslat med musik. På 1980-talet var jag med och utvecklade musikterapiutbildningen i Jyväskylä. Jag tror på att konsten och en givande hobby har en stimulerande kraft och jag hoppas att vi lyckas skapa en finländsk modell som ger alla möjlighet att få en hobby och som också kan användas som exempel för andra länder.

Bild: Tuuli Pitkänen 2018

Jag är Jaana Nuottanen, verksamhetsledare för Förbundet för medborgarinstitut, och jag har lång erfarenhet inom vuxenutbildning, livslångt lärande och kompetensutveckling. Jag kallades att medverka i observatoriet i slutet av 2018.

Jag upplever att jag i synnerhet representerar konstfostran inom det fria bildningsarbetet, som genomförs på olika håll i Finland och som främjar en icke-examensinriktad, stimulerande och holistisk ökning av välbefinnandet. I flera medborgarinstitut ordnas också grundläggande konstundervisning. Det bästa med observatoriets verksamhet är korspollineringen mellan forskning, vetenskap, praktisk verksamhet och praxis samt inverkan på utbildnings- och verksamhetspolitiken: utveckling av konstfostran för alla åldrar är ett gemensamt mål, där varje deltagande aktör bidrar med sin egen specialkompetens. Med ansats i olika utgångspunkter och perspektiv uppstår något helt nytt i den fruktbara interaktionen. 

Bild: Medborgarinstitutens förbund/Lauramaija Hurme.

Tulin mukaan Suomen taide- ja kulttuurikasvatuksen observatorion toimintaan Taiteen perusopetusliitto TPO ry:n jäsenjärjestön edustajana, Suomen sanataideopetuksen seuran toiminnanjohtajana. Sanataide on yksi taiteen perusopetuksen yhdeksästä taiteenalasta. 
Observatoriossa olen yleisen verkostotyön lisäksi työryhmässä, joka on tiivisti mukana lukiodiplomien kehittämistä koskevassa keskustelussa. Olen myös suunnittelemassa ja toteuttamassa vuoden 2026 Taidekasvatuspäiviä. 

Koen, että observatorio tekee merkityksellistä työtä edistäessään muun muassa taide- ja kulttuurikasvatuksen saavutettavuutta sekä parantaessaan niin taidekasvatusalan kuin tutkimuksenkin asemaa yhteiskunnassamme. Juuri nyt erityisen ajankohtaista on keskustelu kriisitietoisen taide- ja kulttuurikasvatuksen keinoista sekä mahdollisuuksista.

On mielenkiintoista olla mukana taidekasvatuksen tutkimuksen ja käytännön yhteyden edistämisessä, mutta erityisesti tutkimustiedon jalkauttamisessa konkreettiseen päätöksentekoon. Tähän liittyen on olennaista myös muistaa, että pitkäkestoinen, laaja ja kaikki taiteenalat yhdenvertaisesti huomioiva tutkimustyö vaatii riittäviä resursseja. 

Observatorio on vahvasti mukana kansainvälisessä yhteistyössä esimerkiksi ENO-verkoston kautta. Pidänkin tärkeänä, että suomalainen taidekasvatus näkyy ja kuuluu kansainvälisissä tapaamisissa, tilaisuuksissa sekä julkaisutoiminnassa. Meillä on runsaasti annettavaa kansainväliselle yleisölle.